Barnet är inte ett kärl som vi ska
fylla med ett innehåll, barnet är en lykta som vi ska tända.
Läroplanen
för förskolan (Lpfö-98,rev.2010) ger egentligen inte pedagogen något val: Skall jag
stimulera matematisk träning eller inte? Styrdokumentet är helt entydigt på den
här punkten. I sitt förslag till mål för just matematik-ämnet tar Skolverket upp bl.a.
betydelsen av att barn tidigt får möjlighet att upptäcka och utforska matematik
i vardagen. Även leken har fått sina mål definierade, och då heter det att
barnet i leken undersöker, prövar och bearbetar olika områden för sitt lärande
och sin utveckling och där är matematik ett sådant område.
Matematik
finns ju överallt i vår miljö, matematik finns även i barnen själva. Så t.ex.
lär vi barnen att komma ihåg larmnumret 112 genom att låta dem i tur och
ordning peka på munnen, näsan och de två ögonen.
Förståelsen för vad utveckling av matematisk
förmåga innebär är tämligen komplext och har många skilda aspekter. Den
innefattar känsla för rumsuppfattning, form, storlek, tid, mängd och deras
specifika egenskaper och inbördes relationer. Allt detta är livsnödvändigt för
barnet för att det skall kunna forma/bilda vardagliga (praktiska) och
intellektuella begrepp.
Vad innebär matematisk utveckling hos små
barn? I barnets inlärning betyder det alla de kvalitativa förändringar som skär
genom inlärningen av de mest elementära matematiska begrepp och logiska
operationer. Matematisk utveckling är en viktig komponent för att barnet skall
kunna utforma sin egen världsbild.
Vad gynnar och visar sig bli mest effektivt
för den positiva utvecklingen hos barnet? Svaret ligger inte dolt i något
pedagogiskt mysterium – nej, det handlar om något så naturligt som alla de
didaktiska lekarna som vi använder dagligen på förskolan. I leken får barnet som
en bonus nya förmågor/färdigheter och kunskaper; leken främjar utveckling av
koncentrationsförmågan, minnet, det logiska tänkandet, den konstnärliga
förmågan – ja, helt enkelt dess fantasi, kreativitet, språkkänsla och empati.
Barnet märker inte att det faktiskt ligger ren och skär inlärning inbäddad i den
kreativa leken. Även de mest passiva barnen vill gärna delta i leken, och alla
leker utan tvång om de förstår lekens inneboende regler och substans – och de
anar/känner spänningen. Den didaktiska leken utgör ingen tävling, och alla har
lika värde; den är målinriktad och blir en skapande aktivitet där barnen på ett
djupare sätt uppfattar omgivningen och ytterst världen omkring dem. Med
framgång främjar leken även den rent
matematiska inlärningen.
Byggstenarna i den didaktiska leken är att
möta barnen på deras egna villkor/deras egen nivå, att utifrån deras perspektiv, förmåga och
ålder anpassa materialet, och att väcka intresse och nyfikenhet inför olika lekmoment.
Många tror att ett viktigt tecken på god
matematisk förmåga är snabbtänkthet, men barnet kan jobba långsamt och i sin
egen takt och ändå lyckas att göra framsteg och komma rätt i de olika
mattelekarna.
Pedagogen måste göra sig en klar bild av vad
matematisk förmåga står för. Det kan annars lätt bli till en fälla. Först och
främst får man inte tro barnet om en större förmåga därför att han/hon snabbt
kan räkna till tio eller klara tal med huvudräkning. Det är inte självklart att
barnet har en klar matematisk förmåga om det har ett bra minne, matematisk
förmåga är något utanför rena utantillkunskaper och stor minneskapacitet.
Analytisk förmåga, logiskt tänkande och en matematisk begåvning/förståelse är
vad det hela ytterst handlar om. Tack och lov har alla barn fötts med en
matematisk begåvning, större eller mindre.
Matematisk förmåga i barnaåren rymmer några
olika kvaliteter:
Att formalisera/abstrahera/strukturera
allmänna regler från konkreta fall.
Att generalisera utifrån ett antal
matematiska exempel och koncentrera sig på det viktiga och ignorera det
oväsentliga i ett fall/en lek – att se helhet även i det som avviker.
Att inneha förmågan att operera med symboler
i stället för konkreta sifferuppgifter.
Att tänka och arbeta med ett fall konsekvent och
i tur och ordning för att kunna dra logiska slutsatser av materialet.
Att kunna arbeta effektivt/strukturerat och
rakt på sak utan för många avvikande tankebanor.
Att anamma ett reversibelt tänkande vid
behov, dvs. att se och angripa problemet från motsatt utgångspunkt.
Att tänka smidigt som innebär att frigöra sig
från alla schabloner och allt mekaniskt tänkande.
Att uppöva ett matematiskt minne, att
sammanfatta sina idéer i ett logiskt schema till hjälp vid framtida
problemlösningar.
Att ha ett rumsligt tänkande, dvs. förmåga
att vid behov snabbt skaffa sig en rumsuppfattning.
Det är svårt för barn att greppa för stora
tankeskapelser, särskilt om det blir för abstrakt. Här krävs konkret stoff i
lagom stora portioner.
När frågan ”Varför?” kommer ur barnets mun,
börjar det öppna världen för sig själv på ett särskilt påtagligt sätt. När vi
börjar lyssna på barnet kan vi utforska barnets väg att försöka uppfatta sin
omgivning, inte minst den matematiska världen.
Den vuxnes position måste vara seriös och
utan ironi eller bristande tålamod, tvärtom att kunna vänta ut den nödvändiga
tid som krävs för barnet, alltså ingen färdigkunskap eller tidiga omdömen. Barnet självt ska uppmuntras att forska och
iaktta, och den vuxnes roll blir den osynliga handen som stöder och hjälper.
Intellektuell känsla utvecklas intensivt hos
det lilla barnet, och den har stor betydelse för den fullvärdiga och psykiska
utvecklingen. Den vuxna måste vara observant på barnets psykiska värld och
känna till dess svaga och starka sidor, hjälpa barnet erövra sina krafter och
nå det mål som barnet kan uppnå och glädjas med barnet över dess framgångar.
De didaktiska principer som en pedagog måste
ta till sig i pedagogiska arbetet med matematik för barn (och alla andra ämnen
i stort) är som följer:
* Psykologisk
komfort, vilket innebär att skapa en
pedagogisk miljö utan stress och irritation.
*
Sysselsättningsskapande innebär att
ny kunskap inte ska införas färdigpackat för barnet, utan arbetsmiljön skall
inspirera barnet att självt söka öppna kunskapens askar med största glädje och
iver.
*
Minimum/maximum-principen, dvs. att
ge alla barn lika möjligheter att utvecklas i sitt eget tempo utifrån sina egna
förutsättningar – utan krav på prestation.
*
Helhetsprincipen, att koppla
nya matematiska kunskaper till redan existerande insikter för att skapa ett
logiskt sammanhang för individen.
*
Variationsprincipen som innebär
att ge barnet möjlighet att göra sitt eget val utan ingrip-ande från den vuxne,
ett viktigt villkor för att kunna generalisera hur saker kan ha samma innebörd
vid olika tillfällen.
*
Skapandeprincipen, vilket
praktiskt betyder att varje barn bygger sin egen erfarenhet genom olika
forskarmödor och egna rön. Här måste barnet pröva vad som är rimligt eller
orimligt och förkasta det senare – ibland ett mödosamt arbete.
*Kontinuitetsprincipen, ett livslångt lärande som startar i de
tidigaste barnaåren och fortgår i olika former genom hela livet.