Matematik och entreprenörskap.

Det finns många möjligheter på förskolan att stärka barnens initiativkraft och deras förmåga att förverkliga sina drömmar och idéer.

Barnens vanliga spontana lek i sandlådan kan vara ett tillfälle där små snillen lär sig hur saker fungerar och förverkligar sina drömmar eller löser problem med hjälp av egna idéer. Leken stimulerar deras medfödda nyfikenhet, initiativförmåga, kreativitet och självtillit. Barnen känner glädje av att ”kunna och våga själva” och att bli sedda och uppskattade av vuxna för detta.

Barnen grävde en djup grop i sandlådan. De visste inte från början, hur gropen sedan skulle komma att användas. Barnen fick många idéer. Den första var att bygga en bro över gropen. Då plötsligt upptäckte snillena, att de behövde material som skulle passa till att bygga bron.

De tog det som fanns i närheten – en stor spade. Barnen prövade att gå på ”bron”. Slutsatsen blev, att det är svårt att balansera på en spade och själva materialet (plast) är dåligt, det kan lätt gå sönder.

Man behöver förstärka konstruktionen. Barnen lånade en spade till, sedan en till, till slut blev det fyra stycken. Dags att testa igen.

”Nej, det fungerar inte bra. Det finns för många hål mellan spadarna. Man måste balansera igen!”

En pojke hämtade en liten sopborste och försökte täcka ett av många hål. Slutsatsen blev, att brons konstruktion inte är bra och att det behövs något annat som kan läggas över gropen. 

Barnen gick runt på gården för att hitta passande material. Tyvärr fanns det inta grejer som skulle kunna passa till byggprojektet. De små uppfinnarna vände sig till vuxna.

Då var det min tur att bli involverad i processen. Min roll blev handledares, partnerns, att visa på möjligheter, att ha en stödjande funktion och att vara någon som bidrar till att skapa en miljö för lärande. 

Vi gick till förrådet och hittade där en träbräda som en gång varit bordsskiva men nyligen tappat sin gamla funktion. Barnen bar den till gropen och la den över. De testade den nya brokonstruktionen genom att några snillen gick över bron, hoppade på den, och flera ställde sig på den. Resultatet blev bra. Alla blev jättenöjda med den nya konstruktionen.

Plötsligt kom de små uppfinnarna på en ny idé, nämligen att istället för bron göra en rutschkana. De tyckte att det material som redan fanns passade utmärkt till detta. Så här såg deras rutschkana ut. 

Tanken var bra, men tyvärr gick det inte att åka ner på den nybyggda rutschkanan. Helt enkelt så gick den sönder.

Barnen var inte ledsna för det, de kom på en idé till – att göra om rutschkanan till spis. Och då fick träbrädan vara spisplattan där barnen stekte pannkakor, och under plattan i gropen gjorde snillena en ugn för att baka olika bakelser. 

Här ser vi, att meningen med leken var just att motivationens drivkraft är nödvändig för att lärandeprocesser ska utvecklas.

Sammanfattning.

Arbetet med entreprenörskap innefattar att träna och stödja de kompetenser och färdigheter  hos barnen som är viktiga för att kunna bli  företagsam, vilka är :

•                 en god självkänsla
•            ett gott självförtroende
•          förmåga att ta ansvar
•             kunnande att förstå konsekvenser av vad man gör
•            tålamod och uthållighet
•            förmåga till samspel och samarbete
•            förmåga att kunna tänka själv
•            förmåga att ta initiativ
•            förmåga att fantisera och vara kreativ.
• 
  

Hösten och alla små kryp – matematik och natur.

Jag vill presentera en övning där barnen lär sig matematik och naturens olika livsformer. Små snillen lekte med färger, mönster, former, siffror, tal, antal, mängder, ordning, storleksbegrepp och längd, en hel och en halv, placerings- eller lokaliseringsord, t.ex. över, under… Barnen såg naturens livsformer såsom växter och små kryp och fick förståelse vad det är för skillnad mellan små kryp och insekter. Vi pratade om årstider. Syftet med övningen var också att ut-veckla och stimulera barnens nyfikenhet och uppmärksamhet för matematiken och naturen. Det fans lite magi i övningen, och det tyckte barnen om.

Rekvisita som jag hade till leken: 20 (kan vara 5, 10 eller 15 beroende på gruppstorlek) olik-färgade plastmuggar, figurer av små kryp, laminerade papperslöv från olika träd som t.ex. eklöv, almlöv, lönnlöv, hassellöv, björklöv och asplöv med siffrorna skrivna på och dessutom två(tre) tärningar. 

På en rund/cirkelformad matta ställde jag 20 olikfärgade plastmuggar. Under varje mugg gömde jag en figur av ett litet kryp, t.ex. en spindel, en nyckelpiga, en mask o.s.v., och på varje mugg satte jag med hjälp av häftmassan ett löv med siffran på.

Alla barn satt i ring, blundade och lyssnade på lugn musik. Under musikens gång målade jag med ord en bild av höstskog för barnen:

” Vi låtsas att vi är i höstens skog nu. Det är så lugnt i skogen. Luften är ren och frisk. Det känns lite kallt och blåsigt. Jag vill andas med hela bröstet för att ta stora andetag av den magiska luften som ger mig kraft och styrka i kroppen. Vi andas djupt en gång och en gång till. Jag ser massor av fina löv som ligger på marken: gula, gröna, orangea, röda, bruna. Det blir en fin och olikfärgad matta av alla löv. Men man vet inte vad det är som gömmer sig under alla löven.”

” Nu får ni öppna ögonen och titta på höstens egen matta! Vad ser ni? (många löv/massor av löv). Kan ni berätta från vilka träd de olika löven kommer?” (Pedagogen hjälper till med att säga de korrekta namnen på löven).

Alla löv ligger på var sin sten (plastmugg).

” Vilka färger har stenarna? Kan ni räkna hur många löv det finns det(20)?  Hur många stenar finns det(20)? Man kan säga att löven är lika många som stenarna. Varje löv har sin sten under sig, eller varje sten har sitt löv över sig. Tror ni att det kan finnas något annat under stenarna? Vad kan det vara? Spännande! Då börjar vi att lyfta upp eller vända på stenarna och kolla vad som ligger under.” ( Pedagogen behöver inte lägga små kryp under alla stenar. Det är bra om det finns stenar utan dem. När barnet vänder sin sten säger det att det är tomt under stenen, där finns ingenting, då blir det ju noll kryp).

Variant 1.

Barnen vände i tur och ordning på stenarna. Förstås började de med en sten som hade ett löv med siffran ett på. (Varje gång när barnen vände stenar pratade de om vilken färg lövet och stenen hade, från vilket träd lövet kommit och vilken siffra som stod på lövet.) Barnen be-rättade om de små kryp, som de hittade under stenarna och räknade hur många ben de hade. Vi pratade om hur alla de små krypen kommer att överleva den långa kalla vintern. Vi kom överens att de bästa årstiderna för dem är våren och sommaren. Små snillen upptäckte ganska fort att några små kryp har sex ben, några har åtta ben och några var utan ben – noll ben.

" Finns det någon förklaring till detta?" frågade jag.

" Ja, visst finns det en förklaring. Alla små kryp som har sex ben heter insekter. Varför kan vi inte kalla t.ex. en spindel för en insekt? Spindeln har ju åtta ben o.s.v.

Vilka barn fick löv med ett litet kryp på. Hur många sådana löv finns det? (2)  Hur många barn fick dessa löv? (2 – lika många) Vilka små kryp sitter på löven? (En nyckelpiga och en spindel) Till vilken grupp hör nyckelpigan? ( Insekter) Varför tillhör inte spindeln samma grupp? (Den har åtta ben)."

Vi sjöng sånger om spindeln och nyckelpigan. (Man kan sjunga flera sånger om olika små kryp med barnen och man kan ha rörelselekar, t.ex. Hoppa som en gräshoppa. Krypa som en spindel. Åla som en mask.)

Variant 2 (med tärningar).

Barnen kastar tärningar och räknar hur många prickar det blir. Sen letar de efter ett löv med den siffra som stämmer överens med antal prickar på tärningen eller tärningarna (man kastar en, två eller tre tärningar på en gång för att nå ett stort antal prickar t.ex. 12, 20…) Här får vi ett bra tillfälle att prata om addition och multiplikation, t.ex. en tärning visar fyra (4) prickar och den andra sex (6): 6 + 4 = 10; tre (3) prickar/gånger tre (3) är lika med nio (9), sex (6) prickar/gånger två (2) är lika med tolv (12) o.s.v.

Den levande tröjan.

Det är ingen nyhet för oss alla som jobbar på förskolan, att det ofta är svårt och tidsödande att lära barnen att ta hand om sina kläder vid på- och avklädning. Det är visserligen så att varje barn har en egen hylla för sina kläder. Men det fungerar tyvärr inte alltid som det ska, när barnen försöker hänga sina kläder och ställa skorna under hyllan. De har helt enkelt för bråttom, och vi stackars lärare plockar upp vantar, strumpor, tröjor o.s.v. från golvet och lägger allt på plats åt barnen. Det finns kanske någon bra förklaring till detta: Varför gör barnen så här?

Först och främst tror jag att de tycker att det är tråkigt. Barnen har inte tid att ta hand om sina kläder ordentligt, därför att de redan är någon annanstans i sina tankar och drömmar. Så t.ex. tänker många barn, att det ska bli riktigt roligt att få leka med bilar eller dockor, att det är spännande att bygga höga slott av klossar. Hur ska vi vuxna göra alla rutiner med på - och avklädning roliga och meningsfulla för barnen? En bra fråga!

Idén kom plötsligt. På min avdelning samlar vi bortglömda kläder i olika korgar som förvaras i tvättrummet. Vi sorterar allt och lägger dem i fyra korgar: I den första korgen (högst upp) har vi vantar, i den andra – strumpor, i den tredje – byxor och i den fjärde (längst ner) – tröjor.  Då kom jag på att det blir bra att använda de här kläderna för att lära barnen att ta hand om sina saker. Jag hittade på en historia om ”den levande tröjan”, som jag berättade för barnen på samlingen.

Sagan om den levande tröjan.

I morse kom jag först av alla till förskolan. Jag klädde av mig och gick runt som vanligt och tittade i alla rum om det såg bra ut. Så brukar vi fröknar göra när vi är först på avdelningen. Det ingår i våra morgonrutiner.

Allt såg bra ut. Leksakerna, böckerna, pennorna, saxarna, helt enkelt alla saker som barnen brukade leka och jobba med var på sina bestämda platser och väntade snällt på dem.

Det kändes så skönt för mig, och jag var glad att den nya dagen med massor av fantastiska förväntningar och spännande saker äntligen hade fått sin början.

Men, oj! Vad är det för konstigt ljud som hörs från tvättrummet? Är det någon där inne? Nej! Barnen har ju inte ens kommit! Det är bara jag här inne i huset. Ljudet hördes mer och mer, och det blev högre och starkare. Vad kan det vara? Vem kan låta så där?

Jag gick till tvättrummet. Det var tomt där. Ingen var där utom jag själv. Jag vred på huvud och tittade runt omkring i rummet. Jag tittade under bänkarna och i torkskåpet. Nej, ingen fanns där heller. Jag vände mig till korgarna med bortglömda kläderna, och då hördes det att någon som låg i den fjärde korgen, den längst ner, grät högt. Vem kan det vara?

Jag drog fram korgen. I korgen fanns bara bortglömda tröjor. Jag tittade på dem, och plötsligt såg jag att en av tröjorna hade två stora runda blå ögon som stirrade på mig – och en röd mun som gav ett gråtande ljud ifrån sig. Jag blev chockad. Det kan inte vara sant! En levande tröja! Det tog lite tid innan jag hunnit lugna ner mig.

Hej! sa jag försiktigt till tröjan. Mår du bra?

Hej! svarade tröjan. Nej, jag mår riktigt dåligt.

Varför det?

Tröjan började gråta ännu mer. Jag försökte trösta den.   

Du behöver inte vara rädd för mig. Berätta vad som har hänt?

Och tröjan berättade sin historia.

Det hände för några år sen. Då hade en pojke tröjan på sig, och tröjan var över-lycklig, därför att hon hade en kompis som behövde henne. En dag lekte pojken i en vattenpöl och blötte ner tröjan. Han gick in och bytte den blöta tröjan mot en annan som var torr. Han glömde att be fröken hänga tröjan i torkskåpet, och han glömde också att lägga den på sin hylla. Han hade så bråttom därför att han ville fortsätta leken i vattenpölen. Då hamnade tröjan i ställe på golvet.

Om en stund gick fröken förbi och upptäckte att det låg en tröja på golvet. Fröken tog upp den och hängde den i torkskåpet. Så blev tröjan liggande där inne i torkskåpet under flera dagar, därför att pojken helt enkelt glömt bort den. Till slut hamnade den i en korg där det redan fanns många bortglömda tröjor. Och tröjan tyckte att det var tråkigt att bara ligga i korgen, och att ingen längre behövde den.

Hur kan jag hjälpa dig? frågade jag tröjan.

Du behöver inte hjälpa mig! Jag vill hjälpa barnen, så att de inte ska glömma sina kläder och att ha kläder och skor på var sin bestämda plats. Om du hittar en bra plats åt mig där jag kommer att synas för barnen, och där jag kan se deras hyllor, då kan jag ha koll på deras kläder och skor.

Vi hittade en bra plats för den levande tröjan. Hon finns på dörren i hallen och hon är jättelycklig nu. Barnen försöker ha ordning på sina saker, därför att de är väl medvetna om att det finns två stora runda blå ögon som ständigt tittar på dem. Tröjan är så glad nu att hon ler hela tiden, och barnen är tillfreds för att alla kläder och skor finns på plats, och de behöver inte mera gå och leta efter dem. Varje barn blev kompis med tröjan. Till slut fick vi ordning och reda i hallen, en bra stämning och en skön harmoni.  

Författarprojekt: ”Matematik och språk”.

Det är spännande för barnen (4 – 5-åringar) att göra sin egen bok, en alldeles egen saga med text och bilder. Processen pågick under många olika tillfällen.

Vid första tillfället. Barnen tittade på olika barnböcker som innehåller text och bilder. Vi diskuterade hur böckerna såg ut och tittade på de olika titlarna, på författarnas namn, på illustratörernas namn, också på bokförlagens namn och på när böckerna blev utgivna en gång. Barnen upptäckte att böcker kan innehålla sagor, berättelser, dikter, sånger, och de tyckte att det är viktigt att det finns bilder i böckerna. Sedan läste jag en dikt av Lennart Hellsing:

Böcker ska blänka som solar

och gnistra som tomtebloss

Medan vi läser böckerna

läser böckerna oss

Kan böcker läsa människor?

Det kan de förstås!

Hur skulle de annars veta

allting om oss?

Efter att jag hade läst dikten talade vi om att man måste vara försiktigt med böcker för att hålla dem i bästa skikt: Att man inte får rita i böckerna – det finns särskilda ritböcker, att man inte får riva sönder böcker och att man inte får smutsa ner böcker.

Jag frågar barnen: Var finns böckerna? Och jag fick till svar, att de finns att köpa på någon bokhandel i stan eller på nätet, att man kan låna böcker på biblioteket och att man kan skriva sin egen bok.  

Barnen bestämde att göra en sagobok på egen hand, där det ska finnas bilder som barnen kommer att rita och text som de kommer att fantisera ihop.

Vid andra tillfället. Jag läste en dikt av Kaja Pakkanen:

Var kommer sagorna ifrån?

Från mormors lappkorg där i vrån,

från spisen i vårt sommarhus,

från regnbågen, så klar och ljus,

ifrån en fjärran, fjärran ö,

ifrån en blomma vit som snö,

ifrån en liten strumpa blå,

från golvet som den trampar på,

från världen som är vid och stor.

Vid örat ditt en saga bor.

En viktig sak att tänka på när man skriver en saga på egen hand:

v  Huvudfiguren presenteras.

v  Dramatisk händelse, ett problem eller en konflikt.

v  Upplösning.

v  Lyckligt slut.

Inledningen är mycket viktig. Det öppnar historien och är ett steg ur verkligheten till sagans värld. Avslutningen är också viktig, då återvänder läsaren/lyssnaren tillbaka till verkligheten.

Pedagogen måste komma ihåg:

v  Att ha en inledning och en avslutning.

v  Att berättelsen ska vara kort.

v  Att språket ska vara enkelt och konkret.

v  Att innehållet/budskapet ska vara tydligt.

v  Att fantasteri och magi är en bra krydda.

Vi kom överens med barnen att de ska rita bilder till olika texter som de kommer att hitta på. Själva texterna skriver en pedagog efter barnens berättelser och klistrar sedan in dem i deras böcker. För böckerna använde vi skrivhäften i storlek A-6 (samma storlek som pocketböcker har). I skrivhäftena delade vi in sidorna med tanke på att de vänstra sidorna kommer att innehålla text och de högra sidorna (med sidnumrering) kommer barnen att rita egna bilder på.

För att underlätta processen och passa på att arbeta med matematik samtidigt valde jag figurer från ”Ord på burk”. Alla figurer hade jag i en påse. Vid varje tillfälle tog barnen en figur ur påsen utan att titta. Det var slumpen, ingen visste vilken figur som skulle komma fram. Sedan beskrev barnen figuren och hittade på historien runt den. 

De ritade bilder på höger sidan med sidnumrering, efter att pedagogen klistrade text på vänster sida. Varje gång la de figurerna efter varandra i rätt ordning i rad. Vid varje nytt tillfälle byggde barnen raden i samma ordning som har den röda bilen i början på raden. Med hjälp av den byggda raden upprepade barnen historien som de redan skrivit i sina böcker. Det var som ett memory-spel och bra träning för minnet.

Hela arbetet med boken tog ca tio (10) tillfällen.

Så här började vi: ett barn tog fram ur påsen en röd bil. Det var inte lätt för barnen att börja historien med bilen. Barnen kom på att alla sagor börjar med de inledande orden som har en så fantastiskt magisk inverkan på alla: ”Det var en gång…”   

Då började deras saga så här: ”Det var en gång en familj som bestod av mamma, pappa och två syskon, en pojke och en flicka, och som bodde i ett litet hus i stan. Familjen bestämde sig att ta sin röda fina bil och åka på semester…” Så småningom tog barnen fram alla figurer från påsen och skrev färdigt en saga med egna bilder.

Sagan avslutades lyckligt. När familjen hittade en kista med skatter blev de fantastiskt glada. Mamma och pappa började tänka på att de kanske kan renovera huset. Syskonen tänkte köpa massor av godis och leksaker. Men sen kom de på att det blev pengar över, och det är inte kul att bara köpa mängder av saker, att det ju finns viktigare saker att tänka på. En moralisk fråga  uppstod: ”Hur ska vi använda pengarna?” Då kom familjen på en lysande idé att använda alla pengar för att hjälpa dem som lever i fattigdom, för dem som är sjuka och behöver pengarna för att köpa läkemedel osv.

Sagan fick titel ”Sagan om skatten”. Namnet på boken skrev vi högst upp på framsidan. Barnens namn/författarnas namn skrev barnen själva under titeln. Längst ner på framsidan skrev vi ”Solgläntans bokförlag”, därför att vår avdelning heter just Solgläntan. Och på samma rad utgivningsår (innevarande år).

Barnen förstod att det var ganska krävande att göra en bok. Vi pedagoger upplevde att det faktiskt behövdes ett väl planerat arbete från oss vuxna för att skapa en miljö, ett arbetssätt  där barnen skulle komma att arbeta på egen hand och med hjälp av sin fantasi och kreativitet  –  och helt frivilligt. Det var bra att vuxna var till hands, samtidigt blev vi vuxna som den osynliga hand som vid behov ger barnen förklaringar och information angående allt om bokpublicering. Arbetet med bokpublicering i författar projektet baserades på läroplanens mål. I sina berättelser lyfte barnen upp många frågor som tillhör moment som ’värdegrunden’, vilket stämmer väl med Läroplanens mål:

”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar

v  öppenhet, respekt, solidaritet och ansvar,

v  förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa andra,

v  sin förmåga att upptäcka, reflektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen,

v  förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning, och

v  respekt för allt levande och omsorg om sin närmiljö”. (Lpfö 98 rev.2010, sid.8)

Under arbetets gång lär sig barnen att lyssna, att reflektera, att ge uttryck för egna uppfattningar och att försöka förstå andras tankar och visioner. De utvecklade talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, att argumentera och kommunicera med andra. Barnen utvecklade intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner.

Barnen ritade många bilder, sjöng sånger och hade många rörelselekar där de härmade olika djur som finns i sagan och på så sätt utvecklade de sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik.

Barnen härmar en hare – hoppar.                                

                                                       Barnen härmar en orm – ålar.

Under ”Författarprojektet”  jobbade barnen mycket med matematik. Alla matteövningar var inriktade att utveckla barnens förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande  egenskaper hos mängd, antal, ordning och talbegrepp samt mätning, tid och förändring. De fick undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problem-ställningar. Barnen lär sig at att urskilja, uttrycka och använda matematiska begrepp och samband mellan begreppen.

Några exempel på matteövningar.

Sortering. Barnen sorterade figurerna i olika grupper. 

Efter former. Runda (cirklar) föremål.

Djur                                                                                     Fåglar

Ätbara saker

Oätbara saker

Utifrån färger: 

gröna                                                                          röda                                             

vita                                                                                   gula

Saker som kan röra på sig

Memory-spel.

Jag blandade alla figurer och barnen skulle lägga dem i rad i rätt ordning

(ordinal förståelse) som det beskrevs i sagan.  

      

Enkel räkning , arbete med antal och ordningstal. Barnen lär sig räkna rätt (man pekar bara en gång på ett föremål - pekräkning). De lär sig att räkna genom att flytta blicken, och att det inte spelar någon roll om man börjar räkna från höger eller från vänster – det blir samma antal föremål.  Barnen mötte ordningstalen i olika sammanhang, t.ex. att det andra föremålet   i raden är en banan.

Arbete med matematiska begrepp: olika färger, storlek, längd, former, ordningsbegrepp      (första, andra..), placeringsprepositioner (framför, i början, mellan, nära…), antalsord (ett par, dvs. två syskon), siffror (att hitta rätt sida i boken – sidnumrering).

Så här såg de färdiga böckerna ut:

Alla var jättestolta över ett stort, långt och krävande arbete med bokpubliceringen.

Resan till Japan - "Soluppgångens land”. (Tema: ”Interkulturellt förhållningssätt.)

I vår hade vi som tema:” Interkulturellt förhållningssätt”, och jag vill berätta om en låtsasresa till Japan med barnen.

Först tittade vi på världskartan. Vi hittade Sverige och sedan Japan. Barnen såg att Japan ligger långt borta från Sverige.  Vi funderade länge på hur man kunde komma till Japan. Barnen bestämde att ta flyget, och först skulle vi flyga till Ryssland ― och om man ska resa till Ryssland behöver man ett pass. Barnen fick var sitt pass med foto, namn, efternamn, och födelsedatum.

Sedan barnen tittat på kartan en gång till, upptäckte de att det fanns mycket blått runt Japan. Barnen svarade med en röst, att allt som är blått är vatten. Då lade jag till lite mer information om Japan ― ett örike i östra Asien som består av mer än tretusen öar.  Japan, eller Nippon som det heter på japanska, ligger i västra delen av Stilla havet, och det har länder som Ryssland, Nord- och Sydkorea och Kina som närmste grannländer.

Barnen bestämde sig för att ta båten från Ryssland till Japan. Då frågade jag dem: ”Vilken båt ska vi åka med?” Barnen räknade hur många är vi i gruppen och svarade att vi är 23: tjugo (20) barn och tre (3) fröknar, och vi behöver ingen stor båt, vi kan resa med en liten, täckt båt. Vi sjöng sånger om en liten båt som ofta blir våt.

Det första som barnen tittade på i Japan var landets flagga: vit med en röd rund skiva, som ska symbolisera den uppgående solen.  Barnen tyckte att solen såg ut som en röd cirkel. Jag berättade att flaggans officiella namn är nisshōki eller "solflaggan", men de flesta använder namnet hinomaru, "solens skiva".

Barnen blev nyfikna på hur ordet "Japan" skrivs på japanska.  Jag förklarade, att i Japan ritar man speciella tecken istället för att skriva bokstäver.  Jag började rita ett tecken som ser ut som en rektangel först. Barnen skrek på en gång: ”Men det är en fyrkant!” .  Jag förklarade att det är två fyrkanter, rektanglar som ligger på varandra, och översta tecknet ”ni" betyder sol. Barnen jämförde dem med två klossar som står på varandra. Under de två rektanglarna ritade jag först ett ”+”, sedan två sneda streck under och sist ett ” +” till mellan de två strecken. Hela konstruktionen betyder "hon", vilket bland annat betyder rot, ursprung, härkomst och bok. En sols rot (eller ursprung) är ju uppgången,  soluppgången. På japanska blir det "Nihon" – eller "Nippon", som det också kan uttalas.

Vi träffade japanerna i Japans huvudstad Tokyo, en av världens största städer befolkningsmässigt med sina dryga 8 miljoner invånare. Barnen blev fascinerade när de fick veta att i hela Sverige bor bara 9 miljoner invånare.

Barnen upplevde att japanerna inte likar oss svenskar. Alla de mörkt hår och inte riktigt runda ögon, utan de är utdragna åt sidorna så att det ser ut som de alla kisade mot solen.

Vi blev bjudna på en japansk maträtt, sushi.

Jag frågade barnen: " Vad tror ni man gör sushi av?" barnen svarade på en gång att det finns ris i sushi. Vi tittade igen på kartan, och då funderade barnen så här: " Om det är vatten runt Japan, finns det mycket fisk som lever i vattnet,och då använder japanerna mycket fisk till sina maträtter."

Jjag bekräftade barnens gissning med lite information om att sushi är en japansk maträtt bestående av kokt rundkornigt ris, som smaksätts med en vinägerblandning, vanligen tillsammans med fisk (rå eller tillagad), rom och/eller skaldjur. Sushi äter man ofta med japansk soja. Vanliga ingredienser i sushi är tonfisk, räkor ( oftast större sorter, exempelvis jätteräkor), lax, krabba, avokado, gurka, bläckfisk och ål.

Barnen fick göra var sin sushi med ostskiva, tomat, ägg och gurka (de rullade in i ostskivan en tomatbit, en äggskiva och en gurkskiva).

    

Barnen tittade på ett traditionellt japansk plagg - kimono ( japanska/bokstavligen "bära sak", dvs. `något man har på sig`). Den består av vadlång eller fotsid rock med smal sjalkrage. plagget finns i varianter för såväl män som kvinnor. Idag bärs den främst vid högtidliga eller traditionella tillfällen av kvinnor, mera sällan av män.

Med hjälp av vanliga flistäcken, kuddar och snören gjorde barnen var sin kimono och provade att röra sig i kimono, och det var inte lätt att gå i japanska plagg. Barnen tyckte att det var bra, att japanerna hade kimono på sig bara vid vissa högtidliga tillfällen.

Sedan funderade de över vilka skor som kunde passa till kimono. Det var en stor upplevelse för barnen att se traditionella japanska Geta-skor. De är träsulade skor med solida plattformar eller med styltor, kallade tänder, och finns med en, två eller tre tänder.  Geta-skon har en rent praktisk funktion, den håller bärarens dyra kimono från att vidröra marken och bli smutsig eller skadad. En extra hög Geta används under vinter-halvåret för att hålla bärarens kimono fri från snö. Det finns ingen skillnad på höger- eller vänsterskon.

Barnen testade japanska Geta–skor med två tänder och med sula och klackar gjorda av genuint trä.

Barnen drog slutsatsen att man måste ha bra balans för att gå i Geta-skor.

Till slut lekte barnen ”Skomakarens lek”. Med hjälp av träklossar byggde barnen egna Geta-skor och provade sen att stå på de färdiggjorda skorna.

Alla barn och vuxna tyckte att det var en jättespännande resa till Japan!

Barnen lärde sig massor av intressanta och vettiga saker. De träffade en helt ny kultur. Resan till Japan var dessutom tvärvetenskaplig. Barnen jobbade med språk (nya ord och uttryck), geografi (arbete med världskarta), matematik (nya begrepp, antal, mängd, siffror, former, färger, jämförelser...). Med resans hjälp lär sig barnen de grundläggande principerna: människors lika värde och allas rätt att finnas till på sina egna villkor – med sin egen kultur.